Hela livet i en resväska – så sparsamt reser fru Colchica inte. Nära åttio stora som små väskor, all hennes tillhörigheter, släpar hon med sig. Då korsar en man hennes väg, som absurt nog är på väg med minst lika många väskor och i denna röra verkligen lyckas få tag i en av fru Colchicas väskor. Helt otroligt! Trots allt är varje av hennes bagageordentligt försett med ett namn- och innehållsetikett. En idé som den kaotiska drömmaren herr Papel aldrig skulle ha kommit på. Han skulle högst sätta sina egengjorda pappersblommor på väskorna. Men med diskussioner om det vill fru Colchica inte slösa tid. Hon har bråttom för att äntligen komma fram någonstans! "Det handlar om vägen och inte om pausen. Ju snabbare vi kommer härifrån, desto bättre", säger hon. Helt annorlunda tänker herr Papel på det; inte bara är han övertygad om att han någon gång kommer att snubbla över sitt mål av en slump, han vill överhuvudtaget inte fortsätta, han vill hellre äta tillsammans med den temperamentfulla fru Colchica vid ett vackert dukat bord.
"Det här mötet kan också läsas som en modern parabel över de första ögonblicken av varje stor kärlek: Allt det bagage som samlas under livets gång, som man släpar på vägen till någonting, i sökandet efter någon. Alla tveksamheter, missade chanser och orättvisor som man utdelar och ångrar. Och sedan ändå magin som finns i allt detta," skrev Frankfurter Rundschau i samband med den tyskspråkiga premiären 2006.
Jag vill bara säga något, för. Sen är du borta, och då är det förstås för sent.